almondine

Tänkte att jag kunde lägga upp min förlossnings berättelse om hur det gick till när Tilda kom till världen, snart får jag förhoppningsvis uppdatera med en ny berättelse :)

Min förlossning.

Ons 15/2 vid 20-21 tiden låg jag, min sambo och svärfar och tittade på tv. Svärfar skulle sova hos oss eftersom han hade ett jobb i närheten dagen därpå. Jag var lite halv deppig eftersom jag nu hade gått 6 dgr över tiden. Medans vi ligger i soffan och tittar på tv så börjar jag få ont i magen lite då och då, de hugger lixom till. Jag klämmer min sambo i handen varje gång det gör ont. Efter ett tag börjar han bli orolig och undrar om det kan vara värkar på gång? Men jag lugnar honom och säger att det är inget att vara orolig över, så här har jag haft flera gånger under graviditeten och det går över efter ett tag. Och precis som jag förutspått så gick det över efter en stund. Så vi gick och la oss för att sova.


Unde natten hadde jag som mensvärk och fortsatte att klämma min sambo i handen varje gång det gjorde ont, men vi tänkte inget mer på de utan försökte fortsätta att sova. Efter ett tag kunde inte jag fortsätta sova eftersom "mensvärken" väkte mig hela tiden, så jag började ta tid mellan mensvärken och märker att det är precis 7 min emellan. Klockan är då 1 på natten. Jag väcker min sambo och berättar vad som är på gång, men eftersom det inte gör så fasligt ont så bestämmer vi oss för att försöka fortsätta sova. Min sambo lyckas somna om och jag dåsar till mellan värkarna och fortsätter att knipa honom i handen.


När klockan är 5 på morgonen så är det 5 min mellan värkarna, men jag har fortfarnde inte så värst ont. Vid 6- tiden åker svärfar till jobbet och strax därefter känner jag att jag har så ont att jag inte bara kan ligga still längre. Så jag beslutar mig för att gå upp och ta en varm duch. Jag säger åt min sambo att fortsätta sova, jag vill att han ska ha krafter till den här långa dagen vi verkar ha framför oss.


När jag duchat klart så har jag så ont att jag var tvungen att gå och lägga mig igen. Vid 7:30 tiden ringer jag min mamma och berättar att värkarna börjat och vi bestämmer att höras senare under dagen. Strax innan 8 ringer jag min syster och hennes sambo och de önskar mig lycka till och de ska oxå ringa om en stund för att se hur de går.


Vid 8-tiden väcker jag min sambo och säger åt honom att nu får han gå upp och göra frukost för nu har jag så ont. Han går upp och ringer sin brorsa som ska köra oss till sjukhuset och berättar att jag har gått in i värkar men det är ingen brådska utan han kan komma vid 2-3 tiden. Vi pratar även med svärmor och säger att det är bebis på gång. Min sambo börjar med frukosten men jag får inte i mig något för jag har så ont. Sätter på mig en binda för nu har jag fått en liten blödning. Min sambo ringer då till förlossningen och dom ber oss avvakta. Jag har så ont så jag inte kan sitta upp, går och lägger mig i soffan. Jag börjar bli illa mående, känns som jag ska spy, jag får en hink med vatten brevid mig.


Vid 9-tiden går mitt vatten i samband med en värk och NU kommer smärtan. Nu gör det så ont att jag bara skriker rakt ut mellan varje värk. Nu förstår min kille att det värkligen är dax, nu när vattnet gått. Han blir super glad och pussar mig på pannan och säger grattis älskling grattis!! Nu får han ringa förlossningen igen, de frågar mig om jag vill komma in? Jag svarar att jag vet inte, är det inte för tidigt? Vill vara hemma så länge det går. Mer hinner jag inte säga för en till värk kommer och jag skriker ut min smärta. När sköterskan i telefonen hör mig skrika säger hon att jag ska komma in på en gång. Min kille ringer sin brorsa och säger att han ska komma på en gång. Han svarar att de kommer att ta typ 40 min. Jag skriker att han ska skynda sig och det lovar han att han ska. Efter några minuter känner jag att det börjar trycka på, nästan som om jag vill krysta, nästan som om jag måste krysta. Jag får en värk och i mitt vrål så hör min sambo att jag krystar. Du krystar väll inte? frågar han. Jag måste, jag försöker att inte göra det men de går inte att hålla emot svarar jag oroligt. Nu blir jag nervös...Jag säger åt min sambo att vi inte hinner vänta på hans brorsa, vi får ringa en ambulans. Han blir orolig och ringer snabbt en ambulans, men de tar ett tag för de har svårt att hitta. Min sambo får lov att bokstavera våran gatu adress och i all stress så stavar han fel flera gånger och jag gapar argt den rätta stavningen i bakrunden. Efter många om och men så plingar det på dörren och en massa ambulans män börjar komma in. De börjar prata med mig och fråga hur jag mår och så. Efter en stund frågar min kille stresat om vi inte ska åka nu? Ja, ambulansen kommer snart, vi är bara sjukvårdare. VA!? tänker jag...så jag måste vänta ännu längre!? Men strax därefter kommer ambulansen. De kommer in med båren men det är för smalt så de kommer inte in i vardagsrummet men jag säger att jag kan gå ut i hallen och lägga mig på båren själv mellan värkarna. Jag får stöd av en sjukvårdare och knallar ut i hallen och lägger mig på båren. I hissen på väg ner frågar ambulans manen om jag har tänkt något på det här med smärtlindring? Inte mkt svarar jag. Då frågar han om jag vill ha lustgas i ambulansen och jag svarar att det vill jag gärna ha. När vi är i ambulansen så får jag lustgas han berättar hur jag ska använda den. Och jag känner att en värk är på gång så jag drar in så mkt gas jag kan (tydligen för mkt) så jag blir helt snurrig och det känns som om jag ska tuppa av. Jag skriker till ambulansmannen att jag håller på och tuppar av. Han lugnar mig och säger att det gör jag inte alls. Då kastar jag mig på honom och drar honom i kragen så att våra ansikten är typ 2 cm ifrån varandra och jag skriker JAG TUPPAR AV!!! sen hinner jag inte göra så mkt mer för då kickar lustgasen in och jag blir helt borta. Ambulans mannen berättar att jag inte ska bli rädd nu, men de sätter på sirenerna för de vill inte att jag ska föda i ambulansen. Jag bara nickar lite svagt till svars. Ambulans mannen sätter även en sån där nål i min han så de kan ge mig dropp senare.


Vi kommer in till förlossningen vid 10:30 och jag e helt borta av all lust gas. Är helt borta i hela kroppen men är med till 100% i huvudet. När de rullar in mig till ett rum så säger jag att jag vill ha bedövning, sköterskan svarar att de kan jag inte få. Vadå inte få!? hinner jag tänka och håller på och blir tokig. Men innan jag hinner skälla ut henne så säger hon att jag snart är klar, därför hinner jag inte få någon bedövning. Aha..snart klar!? Ojdå, tänker jag. De undersöker mig snabbt och konstaterar att jag är öppen 10 cm och att det är bara för mig att börja krysta när jag känner för det. Min kille är vid min sida hela tiden, peppar mig, stryker mig över huvudet, håller handen och ger mig saft. Så nu när varje värk kommer så börjar jag att krysta och mellan och innan värkarna har jag lustgas. Då och då lägger sköterskan en blöt, varm handuk där nere på mig och det känns sååååå skönt. Jag tackar henne varje gång hon gör de och sägar att det är super skönt och att det värkligen hjälper mot smärtan jag har.Och jag säger att jag inte vågar krysta för jag är så rädd för att spricka. De säger att det inte är någon fara, de ska göra sitt bästa för att jag inte ska gå sönder. Efter en kryst värk så säger min sambo att jag är jätte duktig och undrar hur jag mår? Jag mår bra, hur mår du älskling? Du är jätte duktig, hur går det för dig? Frågar jag och alla skrattar åt mig. Ett tag blev jag så svag av all lustgas att de bad mig sluta andas lustgas och att de kanske skulle sätta mig i någon stol. Stol!? jag kan inte sätta mig i någon stol...jag kan ju knappt röra på mig! tänker jag. De försöker peppa mig för att få krafter och så ger de mig värkstimulerande dropp och jag kan fortsätta krysta.


Efter en stund säger de att de kan se huvudet, de frågar om jag vill känna? Men jag har inga krafter till att sträka mig ner för att känna, så jag skakar på huvudet. Tänkte att snart när jag får lite mer krafter då ska jag känna på huvudet. Men det hinner jag inte för nu är barnet på väg ut. De stramar, spänner, svider och bränner för fullt när barnets huvud precis är på väg ut. Det gör så ont att jag får panik mellan värkarna och måste ha lust gas. Jag känner hur det blir alldeles varmet och helt plötsligt säger de plopp och upp på min mage läggs en liten bebis.
All smärta är som bort blåst och sköterskan säger: Grattis ni har fått en son...nej vänta...en flicka, det är en flicka!
Pappa fick klippa navelstängen och vi lämnades ensamma med vår lilla dotter. Och nu var vi de lyckligaste i hela världen. Både mamma och pappa grät när vi såg vår lilla flicka.

Så 37 min efter vi kom in på förlossningen så fick vi en liten flicka. Hon föddes 11.07 den 16/2-06